Tjejen från sjöstaden

Livet är enklare när man är liten.

Ibland önskar man att man fick gå tillbaka till tiden när man var liten. När dagis var det roligaste som fanns, när problemen var om vem som skulle få ha den finaste dockan eller vara mamman i mamma/pappa/barn. Det var ingen fokus på något ideal, om vem som var smalast eller hade snyggast kropp med de största tuttarna och den snyggaste rumpan. Det var den tiden då man inte ens visste vad foundation var, eller skillnaden mellan manikyr och pedikyr. Det spelade ingen roll om vart man bodde eller hur mycket ens föräldrar tjänade, och det spelade ingen roll hur man såg ut. Det var den tiden man kunde bli bästis med någon på bara några minuter för att man gillade att leka med dockor, eller rita, bara genom att ha någon liten grej gemensamt. Det var den tiden då allt var så enkelt.

Jag säger inte att jag inte trivs med mitt liv, jag är verkligen nöjd. Jag har en fantastisk relation med mina föräldrar, har de bästa vännerna och en underbar pojkvän. Jag går i en skola med mycket sköna människor som jag verkligen har mognat tillsammans med, och att flytta bort från skolorna på Kungsholmen är ett av de bästa valen i mitt liv.

Men jag kan inte låta bli att tänka på ibland, när lärarna skövlar läxor och prov över en, man är stressad hela tiden och allt man gör är att längtar efter lov, att få gå tillbaka till dagistiden ibland. Att få vara så där liten och bara njuta, i alla fall för en liten stund. Att kunna bli bästis med någon bara för att man har en sak gemensamt, och inte känna rädslan över att bli sviken.

Ibland tror jag att gör vi livet svårare än vad det behöver vara också. Drama hit och drama dit, skitsnack där och skitsnack här, och ibland görs allting så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara. Varför kan vi inte försöka vara mer så som vi var på dagis? Att bara kunna njuta av livet. Vi lever bara en gång. Så varför inte ta vara på det?